JAG HÖR DITT SKRATT

Så ringde hon inatt. Allt jag kommer ihåg ifrån vårt förra samtal är att hon sa "förlåt för sist!" Och jag sa att vi bara skulle glömma det. Sen efteråt tänkte jag på att hon verkligen hade sagt förlåt, verkligen erkänt att det var hon som gjorde fel. Det kändes bra och det kändes som om hon kanske skulle kunna få en chans till. Men inatt berättade hon att jag hade sagt att jag fortfarande inte hade kommit över henne och att jag tyckte att vi inte skulle höras på länge. Jag har inte ett enda minne av det men jag känner mig så stolt som äntligen sa det. Därför blir jag så besviken på henne igen, som ringer efter sex dagar. Jag har äntligen bett henne att inte ringa men hon ringer ändå. Jag orkar inte. Allt är på hennes vilkor, som vanligt. Jag vill inte. Jag har mina egna vilkor. Och jag tänker inte ringa henne nåt mer. Och förhoppningsvis ringer inte hon heller. Sen kanske vi kan umgås som vänner och prata i telefon utan att det blir jobbigt. Men inte nu. Jag måste först komma över det, henne, allt, ordentligt!

Idag är det dagen efter den sextonde augusti. För ett år sen hade jag en flickvän. Ikväll saknar jag förra hösten så att jag tom ligger och gråter. Inte okej såhär ett år senare. Inte okej alls. Jag gick ut. Det var fullmåne. Jag vill inte tänka på dig längre. Jag släpper taget nu. Det absolut sista taget släpper jag, här och nu. Och denna gången går det inte att greppa längre ner på armen eller handen. Du är helt släppt nu. Borta..

En tår hit eller dit.
Vad spelar det egentligen för roll?

Åh. Jag vill inte mer nu. Verkligen inte.
Men den här gången tänker jag inte berätta något, inte för nån.
Ni blir bara elaka och då är det bättre såhär.
Ensam men massa känslor.
Jag saknar dig. Och jag blir lurad gång på gång på gång.
Att jag aldrig lär mig. Men det är väl så, att lyckan över att det finns en chans förstör mitt sunda förnuft.

"Nu har vi inte varit tillsammans längre än vi har varit tillsammans"

Nån annan gång, i ett annat liv, kommer jag komma över det. Men inte nu, inte här.
Jag känner dig fortfarande. Dina fingrar på min hud.
När jag sluter mina ögon ser jag dig. Skrattandes, gråtandes, surandes, njutandes.
Och om jag tänker efter kan jag fortfarande känna din lukt. Även om din tröja nu luktar mig och inte dig.
Jag minns tiden med dig som om det vore igår samtidigt som jag har svårt att förstå att det faktiskt hände. Att du satt här alldeles bredvid och andades samma luft som jag. Att vi tittade på samma stjärnor när vi var ifrån varandra. Att vi hela tiden fick smyga. Allt det där är så svårt att förstå. Antagligen lika svårt att förstå som det var för min mamma när jag en kall höstkväll sa; här är din halsduk, älskling. Utan att tänka.
Lika svårt är det att förstå att du nu väljer bort mig för någon annan. Att du säger till nån annan att du har tänkt på den hela dagen. Att nån annan får "jag drömde om dig inatt älskling <3-sms" skickade till sig.

Jag borde inte läsa igenom sånt där. Jag borde inte, så fort jag hör ordet "flickvän", tänka på dig. Jag skulle sluta höra av mig. Det gick jättebra, i några dagar, sen hörde du av dig. Och jag skulle aldrig nånsin kunna säga "snälla, hör inte av dig igen". Aldrig nånsin. För det är ju det jag vill, att du ska höra av dig.
Egentligen är jag ju i den accepterande-fasen. Men visst får man ha sina återfall? Det är ju faktiskt ett sorts missbruk.

Månadens första återfall.
Gud vad jag saknar dig!
Jag förstår inte ens att det var vi en gång längre. Allt det där känns så himla långt borta. Men lik förbannat saknar jag dig. Tänka sig att jag skulle sakna den en gång otroligt krävande uppmärksamheten.
Jag saknar allt. Ikväll mycket mer än vanligt. Ikväll ohälsosamt mycket.


Men vad hade livet egentligen varit värt om man alltid hade allt man ville ha?

Jag är patetisk. Jag gråter. För första gången på hur länge som helst.
Jag klarar inte av det. Du får inte, du kan inte. NEJ NEJ NEJ.
Jag saknar dig. Jag hade glömt numret. Jag rev upp allt.
Och du saltar. I mina upprivna sår. Salt salt salt.
Du vill inte ens träffa mig. Inte ens när jag offrar månadens sista pengar på dig. Som så jävla många gånger förr. Helvete, hjärtat slår sådär hårt och fort igen. Och näsan rinner.
Jag är helt jävla dum i huvudet. Du har glömt mig.
Hur ska jag nånsin kunna glömma?

Jag har avslutat. Även om det inte kan bli på riktigt förrän sen. Dessutom ligger det en tröja i min säng. Och det finns alldeles för många sms i min inkorg som borde raderas.
Jag har beställt studentmössa. Men jag är så otroligt rädd och nervös inför framtiden. Jag vill inte riktigt.
Jag har börjat dricka te. Nu ska jag bara läsa på och lära mig vilket man ska dricka när och sånt.

Och idag ska jag träna.
Och hon dog. Jag låg och grät i min säng. Hon fucking dog. Så kunde hon väl inte göra!? ÅH. Dumma dumma dumma. Dessutom är det bara två avsnitt kvar. HJÄLP.
Och hon den där som jag pekade ut för Emmy vet vem jag är. Otippat. Eller egentligen inte eftersom jag vet vem hon är.
Och jag längtat obeskrivligt efter att få se kent!
Och jag önskar lite att du kunde kommentera det. Bara lite. Bara nåt ord.

Jag hittade en väldigt suspekt lapp i min låda igår. Det stod mitt namn på den men jag känner inte igen stilen. Och jag förstår inte varför jag kan ha sparat på den. Det är nåt som inte stämmer.

Man kanske skulle åka till Berlin.

Igår, eller idag beroende på hur man ser det, klockan 03:01 blev min största rädsla verklighet. Jag vet inte om det var bra eller dåligt att jag var ensam hemma. Det var hemskt att vara ensam men skönt att kunna gråta hur högt jag ville. Jag vill inte, jag vill inte, JAG VILL INTE. Kan inte nån bara göra så att det är en dröm som jag vaknar ur snart eller ta mig tillbaks till september? Det värsta är att jag redan vet att hon har bestämt sig, jag vet vad som väntar. Och jag har egentligen ingen aning alls om hur jag ska kunna ändra hur hon känner. Jag känner mig så himla maktlös. Det är som att se världen rasa framför en och inte kunna göra något åt det.

Vad var det egentligen som hände? Jag fick en andra chans. Jag skulle ändra på allt dåligt. Vi hade världens bästa helg, verkligen. Det tyckte vi båda. Lite senare gick allt utför igen. Det är mitt fel. Det måste det ju vara. Jag som är så jävla kass. Jag som inte kan bete mig som en vanlig, normal människa.. FAN!

Jag antar väl att "read my mind" passat bra som veckans låt.

Jag hatar detta helt sjukt mycket. Jag står inte ut med personer som inte håller vad dom lovar. Och gång på gång på gång låter jag mig luras och blir bara så sjukt besviken. ÅH, nej det är inte så jävla kul att betala sjukt mycket för en biljett när man ändå bara blir lämnad ensam trots extrema löften om att det inte skulle bli så. Det är då betydligt roligare att betala en dyr biljett om man får utnyttja tiden som det var lovat.

Jag behöver prata med någon som förstår. Någon som inte bara tycker att jag är löjlig.

Allt bara snurrar och jag vet inte vad jag ska göra. Jag mår inte bra. Åh, jag är ju socialt handikapad. Varför kan jag inte bara fungera som alla andra?

Ingenting blir som jag vill.