JAG HÖR DITT SKRATT

Så ringde hon inatt. Allt jag kommer ihåg ifrån vårt förra samtal är att hon sa "förlåt för sist!" Och jag sa att vi bara skulle glömma det. Sen efteråt tänkte jag på att hon verkligen hade sagt förlåt, verkligen erkänt att det var hon som gjorde fel. Det kändes bra och det kändes som om hon kanske skulle kunna få en chans till. Men inatt berättade hon att jag hade sagt att jag fortfarande inte hade kommit över henne och att jag tyckte att vi inte skulle höras på länge. Jag har inte ett enda minne av det men jag känner mig så stolt som äntligen sa det. Därför blir jag så besviken på henne igen, som ringer efter sex dagar. Jag har äntligen bett henne att inte ringa men hon ringer ändå. Jag orkar inte. Allt är på hennes vilkor, som vanligt. Jag vill inte. Jag har mina egna vilkor. Och jag tänker inte ringa henne nåt mer. Och förhoppningsvis ringer inte hon heller. Sen kanske vi kan umgås som vänner och prata i telefon utan att det blir jobbigt. Men inte nu. Jag måste först komma över det, henne, allt, ordentligt!

Idag är det dagen efter den sextonde augusti. För ett år sen hade jag en flickvän. Ikväll saknar jag förra hösten så att jag tom ligger och gråter. Inte okej såhär ett år senare. Inte okej alls. Jag gick ut. Det var fullmåne. Jag vill inte tänka på dig längre. Jag släpper taget nu. Det absolut sista taget släpper jag, här och nu. Och denna gången går det inte att greppa längre ner på armen eller handen. Du är helt släppt nu. Borta..

En tår hit eller dit.
Vad spelar det egentligen för roll?

Åh. Jag vill inte mer nu. Verkligen inte.
Men den här gången tänker jag inte berätta något, inte för nån.
Ni blir bara elaka och då är det bättre såhär.
Ensam men massa känslor.
Jag saknar dig. Och jag blir lurad gång på gång på gång.
Att jag aldrig lär mig. Men det är väl så, att lyckan över att det finns en chans förstör mitt sunda förnuft.

"Nu har vi inte varit tillsammans längre än vi har varit tillsammans"

Månadens första återfall.
Gud vad jag saknar dig!
Jag förstår inte ens att det var vi en gång längre. Allt det där känns så himla långt borta. Men lik förbannat saknar jag dig. Tänka sig att jag skulle sakna den en gång otroligt krävande uppmärksamheten.
Jag saknar allt. Ikväll mycket mer än vanligt. Ikväll ohälsosamt mycket.


Men vad hade livet egentligen varit värt om man alltid hade allt man ville ha?

Jag hatar detta helt sjukt mycket. Jag står inte ut med personer som inte håller vad dom lovar. Och gång på gång på gång låter jag mig luras och blir bara så sjukt besviken. ÅH, nej det är inte så jävla kul att betala sjukt mycket för en biljett när man ändå bara blir lämnad ensam trots extrema löften om att det inte skulle bli så. Det är då betydligt roligare att betala en dyr biljett om man får utnyttja tiden som det var lovat.

Jag behöver prata med någon som förstår. Någon som inte bara tycker att jag är löjlig.

Allt bara snurrar och jag vet inte vad jag ska göra. Jag mår inte bra. Åh, jag är ju socialt handikapad. Varför kan jag inte bara fungera som alla andra?

Ingenting blir som jag vill.