JAG HÖR DITT SKRATT

Nån annan gång, i ett annat liv, kommer jag komma över det. Men inte nu, inte här.
Jag känner dig fortfarande. Dina fingrar på min hud.
När jag sluter mina ögon ser jag dig. Skrattandes, gråtandes, surandes, njutandes.
Och om jag tänker efter kan jag fortfarande känna din lukt. Även om din tröja nu luktar mig och inte dig.
Jag minns tiden med dig som om det vore igår samtidigt som jag har svårt att förstå att det faktiskt hände. Att du satt här alldeles bredvid och andades samma luft som jag. Att vi tittade på samma stjärnor när vi var ifrån varandra. Att vi hela tiden fick smyga. Allt det där är så svårt att förstå. Antagligen lika svårt att förstå som det var för min mamma när jag en kall höstkväll sa; här är din halsduk, älskling. Utan att tänka.
Lika svårt är det att förstå att du nu väljer bort mig för någon annan. Att du säger till nån annan att du har tänkt på den hela dagen. Att nån annan får "jag drömde om dig inatt älskling <3-sms" skickade till sig.

Jag borde inte läsa igenom sånt där. Jag borde inte, så fort jag hör ordet "flickvän", tänka på dig. Jag skulle sluta höra av mig. Det gick jättebra, i några dagar, sen hörde du av dig. Och jag skulle aldrig nånsin kunna säga "snälla, hör inte av dig igen". Aldrig nånsin. För det är ju det jag vill, att du ska höra av dig.
Egentligen är jag ju i den accepterande-fasen. Men visst får man ha sina återfall? Det är ju faktiskt ett sorts missbruk.

Jag är patetisk. Jag gråter. För första gången på hur länge som helst.
Jag klarar inte av det. Du får inte, du kan inte. NEJ NEJ NEJ.
Jag saknar dig. Jag hade glömt numret. Jag rev upp allt.
Och du saltar. I mina upprivna sår. Salt salt salt.
Du vill inte ens träffa mig. Inte ens när jag offrar månadens sista pengar på dig. Som så jävla många gånger förr. Helvete, hjärtat slår sådär hårt och fort igen. Och näsan rinner.
Jag är helt jävla dum i huvudet. Du har glömt mig.
Hur ska jag nånsin kunna glömma?

Jag har avslutat. Även om det inte kan bli på riktigt förrän sen. Dessutom ligger det en tröja i min säng. Och det finns alldeles för många sms i min inkorg som borde raderas.
Jag har beställt studentmössa. Men jag är så otroligt rädd och nervös inför framtiden. Jag vill inte riktigt.
Jag har börjat dricka te. Nu ska jag bara läsa på och lära mig vilket man ska dricka när och sånt.

Och idag ska jag träna.
Och hon dog. Jag låg och grät i min säng. Hon fucking dog. Så kunde hon väl inte göra!? ÅH. Dumma dumma dumma. Dessutom är det bara två avsnitt kvar. HJÄLP.
Och hon den där som jag pekade ut för Emmy vet vem jag är. Otippat. Eller egentligen inte eftersom jag vet vem hon är.
Och jag längtat obeskrivligt efter att få se kent!
Och jag önskar lite att du kunde kommentera det. Bara lite. Bara nåt ord.

Jag hittade en väldigt suspekt lapp i min låda igår. Det stod mitt namn på den men jag känner inte igen stilen. Och jag förstår inte varför jag kan ha sparat på den. Det är nåt som inte stämmer.

Man kanske skulle åka till Berlin.

Igår, eller idag beroende på hur man ser det, klockan 03:01 blev min största rädsla verklighet. Jag vet inte om det var bra eller dåligt att jag var ensam hemma. Det var hemskt att vara ensam men skönt att kunna gråta hur högt jag ville. Jag vill inte, jag vill inte, JAG VILL INTE. Kan inte nån bara göra så att det är en dröm som jag vaknar ur snart eller ta mig tillbaks till september? Det värsta är att jag redan vet att hon har bestämt sig, jag vet vad som väntar. Och jag har egentligen ingen aning alls om hur jag ska kunna ändra hur hon känner. Jag känner mig så himla maktlös. Det är som att se världen rasa framför en och inte kunna göra något åt det.

Vad var det egentligen som hände? Jag fick en andra chans. Jag skulle ändra på allt dåligt. Vi hade världens bästa helg, verkligen. Det tyckte vi båda. Lite senare gick allt utför igen. Det är mitt fel. Det måste det ju vara. Jag som är så jävla kass. Jag som inte kan bete mig som en vanlig, normal människa.. FAN!

Jag antar väl att "read my mind" passat bra som veckans låt.