I'm not proud that nothing will seem easy about me. But I promise this, I won't go my whole life telling you 'I don't need'.

Hej ingen sömn och hej en miljon tårar. I natt panikade jag som aldrig förr och undrade varför i hela jävla helvetet jag kunde vara så dum att jag sökte ett program och inte bara några kurser, hur i helvete jag ska ha råd med detta utan studielån, hur jag ska kunna betala tillbaks lånet när jobba inte är min grej och när jag ska hinna åka jorden runt och allt sånt som man borde göra osv. Gud vad jag saknade en lugn röst som sa att det skulle ordna sig. Och imorse gick jag till jobbet med tårar i ögonen utan att jag egentligen har en aning om varför och vid kyrkan åkte masken på. Hej kära mask, du har inte varit på på över ett år. Hoppas du har saknat mig!

(men nu på vägen hem insåg jag att det faktiskt finns en människa som sagt åt mig att jag får må såhär och att jag inte behöver ha den där fula jävla masken på mig. jag önskar att den människan vore här nu!)

Nu vill jag verkligen verkligen verkligen ha helg och två dagars ledigt så jag kan försöka reda upp mitt trasliga inre. Eller är detta bara två månaders-deppet? Har ett svagt minne av denna känsla från hösten07.
(och snälla, missförstå inget nu)