I'm not proud that nothing will seem easy about me. But I promise this, I won't go my whole life telling you 'I don't need'.

Är det bara jag som inte förstår mig på det där med att ta bort bloggar? Alla andra verkar ju ha en förkärlek till det medans jag mest vill ha kvar min föralltid så jag kan läsa igenom allt fint/fult jag nånsin skrivit. Det man vill skriva men inte vill att andra ska läsa sparar man ju bara som utkast tills det kommer in en fin människa i ens liv som man litar så mycket på att den tom får läsa dom opublicerade inläggen. Det händer dock inte så ofta och antagligen är det bara bra.

Och om Annika har rätt, om människor är som sånger, du undrar jag vilken du är. Den där som man älskade från första stund och som bara växer? Tills den dagen man har lyssnat sönder den och inte riktigt förstår längre? Och sen, en tag senare hör man den igen och förstår allt igen? Kanske det kanske. Jag hoppas på det lyckliga slutet iaf, verkligen!