I'm not proud that nothing will seem easy about me. But I promise this, I won't go my whole life telling you 'I don't need'.

Fy vad trött jag är. Och fy vad jag inte förstår nånting. Egentligen borde jag inte skriva nånting för det blir mest konstigt nu tror jag. Äh. Är som sagt trött och sånt. Men jag tänkte så konstigt när jag gick genom Båstad för nån timme sen. Så mycket saker, så mycket grejer. Snart ser jag aldrig det igen, snart träffar jag aldrig dig igen, snart har jag glömt allt. Och på bussen blev jag bara ännu mer säker på att jag måste härifrån snart, mycket snart. Sen så hoppas jag att nån i min familj gick in på mitt rum innan och såg boken som ligger på sängen. Det hade varit bra.

Imorron ska jag sova länge och sen ringa Anna, det är morgondagens mål. Och packa klart. Mihi-i.

Men frågan är ju varför man drömmer samma dröm med några veckors mellanrum? Jag & du och allt är så fint och när jag vaknar är jag inte säker på att det bara var en dröm. Fan vad fint allt kunde varit, men nu är det såhär och jag är nöjd med det också. För jag vet ju innerst inne att det bara är en dröm och att verkligheten aldrig blir lika vacker.