I'm not proud that nothing will seem easy about me. But I promise this, I won't go my whole life telling you 'I don't need'.

Fy helvete vad tomt och komstigt allt känns när man kollar på bilderna. Det är verkligen två olika liv. Men för en gångs skull känns det verkligen som rätt tidpunkt. Hade ändå velat vara en fyllekaja nu och dricka schpaa. För ett dygn sen var jag & Sandra bittra över att vi inte fick se Billie, det är jag iofs fortfarande. Herregud vad jag saknar siesta.



Men det absolut bästa måste ju ändå vara att mamma har varit inne i mitt rum och vänt runt på "komma ut-boken" jag mest lånade på skoj när hon skulle putsa fönsterna. Ska jag skratta eller ska jag gråta? Ska jag prata eller inte? Sånt här slipper man på festival.

ps, var nyss ute och stängde tältet <3