I'm not proud that nothing will seem easy about me. But I promise this, I won't go my whole life telling you 'I don't need'.

Jag vill inte vara ensam. Inte inte inte. Och jag känner mig snart för bra för mitt eget bästa. När jag tom erkände för Lovisa igår att det skulle bli såhär idag, då blir jag nästan rädd. (nu lät det som om det var en stor grej att erkänna för Lovisa, det är inte Lovisa som är grejen, det är själva erkännandet) Fast jag antar väl att det är en bra sak att man känner sig själv.

Jag tror att jag har järnbrist och nu tänker jag sova.