I'm not proud that nothing will seem easy about me. But I promise this, I won't go my whole life telling you 'I don't need'.

Idag = den värsta morgonen i hela mitt liv. Och dessutom hade Henke försovit sig och jag fick vänta helt ensam dom där hemska minutrarna. Sen hoppade Lovisa på och allt bara brast. På en jävla Apelrydsbuss... Skolan var hemsk. När Sofie släckte och låste dörren. När Henke kom och ville veta vad som hänt. Gud, bara tanken på att säga det var hemsk och mina ögon fylldes av tårar. Jag sa bara halva meningen. Men vid lunch klarade jag att säga det till Lisa. Utan att staka mig och utan att gråta. Sen flöt att på lite lättare. Tills jag kom hem. Hela dagen har jag tänkt på vad som ligger i min säng. En tröja som tillhör en person som helt plötsligt försvann ur mitt liv på några dagar, (dumma telefon, ring inte nu, inte när hela jag är full av tårar.) nästan lika plötsligt som den kom in i det. Det är en svart AIK-tröja. Det står Emmy på ryggen. Fem månader. Precis på dagen. Och nu känns allt sådär jävla nattsvart igen. (hej mamma, ja, jag mår bra, nej det har inte hänt nåt. åh, herregud jag hade ändå inte kunnat gråta i telefonen när hon är på andra sidan jordklotet.. men det känns så jävla dumt att inte kunna säga nåt. ÅH) Nattsvart ja, och jag har inte alls lust att låtsas som ingenting och vara trevlig över en middag. Åh, sen flyr jag till Lovisa iaf. Mys. Och imorron kommer Anna!