I'm not proud that nothing will seem easy about me. But I promise this, I won't go my whole life telling you 'I don't need'.

Vem var det som igår kväll berättade för ett lyssnande öra att imorron, imorron ska hon göra nåt vettigt av sin dag?
Självklart var det jag. Och lika självklart ligger jag kvar i min säng utan att överhuvudtaget gått upp för mer än frukost.

Min mamma vill ha med mig ut på promenad. Hon säger att det är vårväder. Jag vill köpa en klänning. Jag borde följa med och ja. Bara göra det. Hur svårt kan det vara egentligen? Jag vet att jag för några månader tänkte "tänk om Emmy dör. Tänk om hon dör utan att jag har visat hela världen att hon är min och att jag är stolt". Och nu är det försent. Ja, det är lätt att vara efterklok och sånt. Men gud, jag har ju inte sagt nåt än. Jag är sämst på sånt. Bara jag får ut första ordet funkar det. Men det är ju det jag inte får. Precis som vanligt.