I'm not proud that nothing will seem easy about me. But I promise this, I won't go my whole life telling you 'I don't need'.

Jag är ungefär sämst i världen och mår inte riktigt bra. Egentligen borde jag skita i allt och sova hela långa natten ända tills imorron bitti.
ÅH, jag önskar att det var förra veckan nu! Det kliar på min kropp och jag måste packa gympakläder plus lite inför Göteborgsresan. Spännande. He. Blir iaf hämtad i Båstad. Jaja. Och jag måste fixa med biljett imorron så att jag kommer hem i tid på lördag. Och jag orkar inte massa måsten och jag orkar inte att jag mår sjukt dåligt över att tänka på praktiken. Jag vill inte! Jag mår illa. Åh. Dessutom skickar Elsa ett sms där det står att jag ska njuta av skolan. Hur i helvete ska jag kunna njuta av skolan nu? I två år har jag tänkt att jag ska njuta och att jag kommer sakna det sjukt när man tagit studenten. Men nu blir jag sjukt lycklig av att tänka på att det är mindre än ett år kvar tills jag slipper allt. Fast jag vill slippa det nu. Serri, vad har jag gett mig in på. Hela jävla tiden säger jag att jag ska ta tag i mitt liv men jag gör ju fan aldrig det. Och det som skrämmer mig mest är att jag skriver helt sjukt läskiga bloggar hela tiden. Grejen är ju iofs den att jag aldrig skulle erkänna att jag misslyckats. Men det enda jag vill göra hela tiden är att sova. Problemet är nog att jag tänker fel. Jag menar, jag skulle ju kunna skriva min dikt på vår 40mins rast innan lunchen imorron. Jag skulle kunna plugga matte på tåget hem på lördag och Lovisa & Sofie skulle kunna hjälpa mig att leta engelska dikter på söndag. Jag skulle ju tom kunna ta tag i praktiken så hade jag sluppit tänka på det i fyra veckor. Jag skulle kunna vara på m&m eller nåt. Försöka komma med sista bussen hem och sånt. Men bara tanken på att vara i ett restaurangkök skrämmer mig nu. Det är fan så att folket har rätt. Hade hellre stått och diskat i en månad. Fått vara i fred och sånt. För jag känner att om jag är i detta tillståndet som jag är i nu då så kommer jag inte klara det. Kommer inte orka stå emot deras små fina kommentarer. Och jag känner att detta inlägget borde bli ett sånt som blir opublicerat.

Förlåt. Eller ja, inte för att nån har orkat läsa igenom hela den där massan men ändå. Jag känner mig bara väldigt låg för tillfället. Och som sagt skrämmer det mig. För jag borde vara hög, jag borde älska livet, borde dansa runt och sjunga hela tiden. Varför gör jag inte det? Jag hade verkligen behövt vara hemma och sova i helgen tror jag. Bara sova och sånt. Ligga i sängen hela helgen. Problemet är att jag inte hade kunnat göra det ändå även om jag bara hade stannat hemma. Jag blir så stressad av detta. Såhär var det i våras också. Alltid uppbokad och alltid massa i skolan. Och serri, nu har jag börjat igen. Iofs kanske det är bra om det kommer ut. Inte för att jag vet vad som ska ut och sånt men ja. Det kanske inte spelar nån roll. (Nu loggade 27åringen från i somras in. Herregud, ta mig till den dagen. 6 juli. Vara lyckligast i världen, stå nära Annika. Vara ledig i två veckor. Fyra dagar tills man skulle till Arvika. Tänk att ha det framför mig (och jag vet att jag är bäst på att leva i det förflutna och i framtiden men sämst på att leva i nuet), en vecka när man inte behöver tänka på nåt annat än om spriten ska räcka och om man kanske skulle inhandla gummistövlar.)

Nej, nu ska jag packa gympakläder. För gympa har man på min skola men det finns ingenstans att byta om eller duscha. Underbart!