I'm not proud that nothing will seem easy about me. But I promise this, I won't go my whole life telling you 'I don't need'.

Serri, jag hatar detta så grymt. Är ingen nattmänniska och inget nattdjur. Är trött på tankar som aldrig slutar, som förflyttar sig med ljusets hastighet runt, runt, runt. Alltid samma sak. Börjar med att tänka på praktiken och slutar med frågan "vilken film ska jag se på måndag?". Så inser jag att jag inte har en aning om varför jag började tänka på det och börjar om med nästa sak. Börjar med att tänka på tåg, av nån konstig anledning, och slutar waaay back, nångång i barndomen. Och så håller det på om och om igen. Varje tankeperiod börjar såklart med att jag vänder på mig och drar en lätt suck när jag inser att jag fortfarande inte somnat.
Nu är jag trött på att det varit såhär i snart två veckor. Mitt psyke håller inte riktigt för detta. Och egentligen borde jag skjutas för att jag längtar efter tidiga morgonar. "Hon är ju helt sjuk i huvudet" tänker du, "det är ju bara att gå upp vid sex som hon brukar så är hon lagom trött när kvällen kommer". Om det bara var så enkelt. När min klocka ringer klockan åtta (jag måste ju ändå vara snäll mot mig själv) är jag helt borta och tänker "jag vill sova mer" och eftersom jag inte har nåt speciellt att göra, inga måsten som gör att jag måste gå upp, stänger jag av väckarklockan och somnar om direkt. Jag har ingen självdisiplin längre. Och om sanningen ska fram så saknar jag den mer än vad som kan anses normalt vad gällande saknaden av icke levande ting.

Jag vet inte vad som är värst, att inte kunna sova eller att tycka att detta är ett problem. Ett jäkla i-landsproblem är vad det är och jag borde skämmas! Godnatt.