I'm not proud that nothing will seem easy about me. But I promise this, I won't go my whole life telling you 'I don't need'.

I've got a hole in my heart I see darkness ahead

Nej, detta håller inte. Imorron är det sommarlov och jag börjar om från noll igen igen igen. :) Älska mina kvällsrundor på skolan. Runt, runt, runt. Och jag är verkligen tolv igen. Tolv och lyckligt ovetande om vad som komma ska. Lyckligt ovetande att jag skulle sitta här och skratta åt mina tårar när jag slutade femman. Lyckligt ovetande om att det knappast var sista gången jag grät mig till sömns. Lyckligt ovetande om att tårarna i sexan inte var nånting jämfört med tårarna i nian och antagligen inte ens i närheten av tårarna efter gymnasiet. Jag har ett år kvar. Det är läskigt för jag känner ju mig fortfarande som den där femtonåringen inuti. Sen är jag fri. Fri från vad? Jag undrar. Ingenting antagligen. Eller så göra nåt radikalt. Vad ska jag göra? Fly medans jag kan? Åh, jag vet verkligen ingenting längre. Det är ju så att man önskar att man var tolv och lyckligt ovetande. Inte för att man kände sig lyckligt ovetande. Mest olycklig. Då som nu.
Men gud, det var ju inte så det skulle bli. Hursomhelt. Imorron börja från noll igen. För andra gången denna vår. Eller det kanske är sommar nu? Jag vet verkligen inte. Som sagt vet jag ingenting längre. Men en sak jag saknar något sjukt är iaf en perfect place i Förslöv. Jag har ju en lite överallt på alla andra ställen men inte hemma. Hemma? Knappast. För den som tror att hemma det är där man bor har aldrig vart hos mig!
Amen hjälp. Det var ju inte såhär det skulle bli! Imorron, efter en fin natts sömn är allt bra. Då behöver jag inte sucka åt allt som bara kommer när jag skulle skriva ett enkelt blogginlägg.