I'm not proud that nothing will seem easy about me. But I promise this, I won't go my whole life telling you 'I don't need'.

Alltså, mitt liv funkar inte längre.
Jag kan prata om allting nu och det skrämmer mig. Jag bara öppnar munnen och sen rinner det. Läskigt. Jag berättar saker om mig själv utan att det märks och snart har jag inget skalbaggeskal kvar.
Det är fortfarande en svår, den svåra, och det är bra förutom att det inte alls är bra. Jag som trodde att allt skulle lösa sig om jag bara kände såhär, men acknej. Vad lever jag i för drömvärld?

Seriöst, varför skriver jag såhär när jag egentligen är jätteglad? För allt är skitbra och jag har inte ens panik för apu:n. Det skrämmer mig också. Jag är inte van vid detta.
Detta var ju verkligen waste of time men himlen är otroligt fin och imorron ska jag på utflykt.