I'm not proud that nothing will seem easy about me. But I promise this, I won't go my whole life telling you 'I don't need'.

Det bubblar inte längre. Inte alls. Seriöst, får det bli såhär? Det sorgligaste var nog när jag kom på anledningen idag när jag väntade på bussen. Jag skulle kunna använda samma uttryck som jag använde för nån vecka sen. "FAN FAN FAN, VARFÖR SPYR JAG?" för det är exakt samma anledning. Precis samma. Fan fan fan det skulle varit du! Det bubblar inte. Snälla gör så att det bubblar igen. Jag vill att det ska bubbla. Jag hade för höga förväntningar på allt. Jag hatar den här jävla likgiltighetskänslan!
Det är bara en dag kvar. EN DAG. Vad gör jag här?
Nåväl, imorron ska jag till Malmö och leka och ha vinparty. <3 Jag älskar det folket och allt har verkligen blivit konstigt nu. Det ska bli skönt att komma dit och andas stadsluft (dagens skämt var när Pierre kallade mig wannabe stadsbo <3) Jag fryser och vill bara sova men jag har sinnessjukt mycket att göra. Det är kul. Inte.
Äh, vad klagar jag på egentligen? Detta är ju ingenting. Seriöst. Jag är patetisk. Speciellt med tanke på att jag alltid har nåt litet som gnager och när det blir fixat tror jag att allt ska vara underbart och att jag ska sväva på små fluffiga rosa moln. Så blir det aldrig, snarare tvärtom.