lite mer än en timme

Nej, man undrar ju. Jag gör verkligen det, undrar.
Blev mäkta förvånad av mina känslor vid en viss händelse innan idag. Iofs mest rädd, eller jag vet inte. Det känns iaf som ett bakslag. Eller ett steg bakåt, tillbaks till maj. Suspekt. Fast det mesta är annorlunda denna gången.
Och förövrigt insåg jag, under min promenad i regnet, att snart är tom jag övertalad, snart har tom jag gett upp. Vad fan är detta? Nej okej, fine, det är väl fullständigt normalt att det forsar vatten från en åker i december. Översvämning överallt, hela tiden. Också normalt. Fast det spelar ju ingen större roll. Man kan ju lösa sånt också. Eller, det finns ju inget att lösa. Inget problem.

Nu är jag trött. Fast jag inte steg upp förrän halv tolv.
Jag saknar min dator otroligt mycket nu. Jag är arg och besviken. Imorron ska jag kräva att få den, oavsett var den befinner sig och hur den mår. Annars vet jag inte vad jag gör.
Jag försöker planera min vår. Jag har planerat min vår. Synd bara att ingen lyssnar. Synd bara att du inte lyssnar. Du, du, du. It's always you.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback