I'm not proud that nothing will seem easy about me. But I promise this, I won't go my whole life telling you 'I don't need'.

Om sanningen ska fram blev jag, för första gången i mitt liv, buren över ett kravallstaket igår. Jag fick vatten, en klapp på huvudet och sitta och gråta i min ensamhet till några av dom bästa kentlåtarna. Herregud. Vad håller jag på med? Fast om jag tänker efter riktigt noga så vet jag att jag får den där panik-känslan när jag mår sådär. Jag försöker smått panikartat förklara att jag mår jättedåligt, men ingen kan göra nåt och jag tror då att ingen bryr sig. Det är då paniken kommer smygande på riktigt. Och vad är väl en avslutning med elefanter, vinternoll2, 747 och mannen i den vita hatten egentligen? (åhåhåh, snälla snälla snälla, låt mig aldrig känna sådär under mannen i den vita hatten igen. snälla!) Min pappa blev orolig och jag ska nog kolla upp det på riktigt denna gången. För nu har jag antagligen ingen halsfluss i kroppen.
Förövrigt var vi riktigt hatade i kön igår. Puss på. Jag ska nog snart gå in på forumet och se om det har bildats en hat-tråd om oss än.

Jag mår illa osv och imorron ska jag jobba. Mh. Och det blir verkligen inget Falkenberg för mig imorron. Det är en sak som är säkert. Jag kan helt enkelt inte. Jag mår inte bra. Fast dagens (eller gårdagens kanske, jag vet inte) "duktigt Sanne!" är ändå att jag blivit duktigare på att prata i telefon. Alltid nåt. Men jag tar alltid tid på mig. Jag behöver tid.

Nu tänker jag spela sims eller nåt liknande för det vill jag och det var väldigt längesen jag gjorde det.