what I'm thinking, what I'm feeling
Nån annan gång, i ett annat liv, kommer jag komma över det. Men inte nu, inte här.
Jag känner dig fortfarande. Dina fingrar på min hud.
När jag sluter mina ögon ser jag dig. Skrattandes, gråtandes, surandes, njutandes.
Och om jag tänker efter kan jag fortfarande känna din lukt. Även om din tröja nu luktar mig och inte dig.
Jag minns tiden med dig som om det vore igår samtidigt som jag har svårt att förstå att det faktiskt hände. Att du satt här alldeles bredvid och andades samma luft som jag. Att vi tittade på samma stjärnor när vi var ifrån varandra. Att vi hela tiden fick smyga. Allt det där är så svårt att förstå. Antagligen lika svårt att förstå som det var för min mamma när jag en kall höstkväll sa; här är din halsduk, älskling. Utan att tänka.
Lika svårt är det att förstå att du nu väljer bort mig för någon annan. Att du säger till nån annan att du har tänkt på den hela dagen. Att nån annan får "jag drömde om dig inatt älskling <3-sms" skickade till sig.
Jag borde inte läsa igenom sånt där. Jag borde inte, så fort jag hör ordet "flickvän", tänka på dig. Jag skulle sluta höra av mig. Det gick jättebra, i några dagar, sen hörde du av dig. Och jag skulle aldrig nånsin kunna säga "snälla, hör inte av dig igen". Aldrig nånsin. För det är ju det jag vill, att du ska höra av dig.
Egentligen är jag ju i den accepterande-fasen. Men visst får man ha sina återfall? Det är ju faktiskt ett sorts missbruk.
Jag känner dig fortfarande. Dina fingrar på min hud.
När jag sluter mina ögon ser jag dig. Skrattandes, gråtandes, surandes, njutandes.
Och om jag tänker efter kan jag fortfarande känna din lukt. Även om din tröja nu luktar mig och inte dig.
Jag minns tiden med dig som om det vore igår samtidigt som jag har svårt att förstå att det faktiskt hände. Att du satt här alldeles bredvid och andades samma luft som jag. Att vi tittade på samma stjärnor när vi var ifrån varandra. Att vi hela tiden fick smyga. Allt det där är så svårt att förstå. Antagligen lika svårt att förstå som det var för min mamma när jag en kall höstkväll sa; här är din halsduk, älskling. Utan att tänka.
Lika svårt är det att förstå att du nu väljer bort mig för någon annan. Att du säger till nån annan att du har tänkt på den hela dagen. Att nån annan får "jag drömde om dig inatt älskling <3-sms" skickade till sig.
Jag borde inte läsa igenom sånt där. Jag borde inte, så fort jag hör ordet "flickvän", tänka på dig. Jag skulle sluta höra av mig. Det gick jättebra, i några dagar, sen hörde du av dig. Och jag skulle aldrig nånsin kunna säga "snälla, hör inte av dig igen". Aldrig nånsin. För det är ju det jag vill, att du ska höra av dig.
Egentligen är jag ju i den accepterande-fasen. Men visst får man ha sina återfall? Det är ju faktiskt ett sorts missbruk.
tears stream down your face, when you lose something you can not replace
Månadens första återfall.
Gud vad jag saknar dig!
Jag förstår inte ens att det var vi en gång längre. Allt det där känns så himla långt borta. Men lik förbannat saknar jag dig. Tänka sig att jag skulle sakna den en gång otroligt krävande uppmärksamheten.
Jag saknar allt. Ikväll mycket mer än vanligt. Ikväll ohälsosamt mycket.
Men vad hade livet egentligen varit värt om man alltid hade allt man ville ha?
Gud vad jag saknar dig!
Jag förstår inte ens att det var vi en gång längre. Allt det där känns så himla långt borta. Men lik förbannat saknar jag dig. Tänka sig att jag skulle sakna den en gång otroligt krävande uppmärksamheten.
Jag saknar allt. Ikväll mycket mer än vanligt. Ikväll ohälsosamt mycket.
Men vad hade livet egentligen varit värt om man alltid hade allt man ville ha?
