I'm not proud that nothing will seem easy about me. But I promise this, I won't go my whole life telling you 'I don't need'.

Det där med att ta beslut som gör en lugn och lite mer tillfreds är bra, även om det enda som gör mig riktigt lugn nu är hon och hennes fina ord i mitt öra. Innan ringde min chef men herregud, jag har faktiskt semester eller har slutat eller vad det nu är så nej, jag tänker inte jobba. Imorron ska jag ringa och säga det och dra nån vit lögn och han ska inte få övertala mig. Nej. (ävenomjagbehöverallapengarmankanfådennahösten)

I fredags hade Linnea iaf inflyttnings-/förfest och det var egentligen hur fint som helst tills ingen alls var fint, bara svart, mitt i Folkets park nångång efter nio. Gud, det var länge sen jag grät så mycket. I så många timmar. I så många människors famnar. Och egentligen borde det inte alls bli en liten anteckning i en blogg. Det borde bli ett samtal där vi kan prata ut om allt. För jag insåg ju faktiskt att det inte finns nån som är tankeläsare och jag tror alltid att alla förstår hur jag tänker & känner när det egentligen inte finns nån människa i hela världen jag kan begära det av.

Och herregud, på onsdag åker jag & Emelie till Stockholm på sommarens sista äventyr. Dessutom har jag inte en enda aning om vad som håller på att hända med mitt psyke eller med det konstanta illamåendet jag lider av. Men jag tror, efter läsandet av känslor från tidigare år, att det alltid blir såhär på hösten. För hösten är påväg. Det känns i luften. Den börjar bli frisk.