I'm not proud that nothing will seem easy about me. But I promise this, I won't go my whole life telling you 'I don't need'.

Bilddagboken är knäpp, jag fattar ingenting och nu kan jag inte ens logga in. Sorgligt att det typ är den enda sidan jag verkligen behöver nu. Jaja. Idag vaknade jag upp i en snöstorm mitt i Vejby. Dagen blev fin. Gårdagskvällen var ännu finare. Jag tänker inte berätta hur den slutade, eller hur slutet började rättare sagt, för då blir man trakasserad med åsikter som jag inte är speciellt intresserad av ändå. Sofie var iaf den första som ville höra detaljer om händelsen hon ignorerat i två veckor nu. Och jag tycker nog allt att jag var en fin lyssnerska. Hursomhelst, framåt småtimmarna spionerade vi utanför hus (hahaha) och gick på en nattpromenad flera kilometer lång.

Och javisst, bara skjut mig. Jag känner ingenting alls och allting är ju ändå mitt fel. Vems skulle det annars vara?

Gud, igår när jag hoppade av bussen i Ängelholm bubblade det inom mig. Det gjorde verkligen det. Och nu sitter jag här med tårar som skulle kunna rinna vilken sekund som helst. Jag vill inte vara ensam här. Det blir ju alltid såhär... Jag hatar dig. Och vet ni? Jag tror inte att den där är den enda jag hatar längre. Jag hatar dig också. Jag hatar er båda. Hur fan kan du göra såhär mot mig? Jag förstår inte.