I'm not proud that nothing will seem easy about me. But I promise this, I won't go my whole life telling you 'I don't need'.

(nej, ni behöver inte läsa. detta är bara mitt avslut. mitt alldeles egna)

Gud. Så mycket tankar att jag glömmer bort hälften.
Bara så otroligt jobbigt när Elsa ringde och började fråga. Jag kunde inte säga det. Kunde bara inte få fram dom fyra orden. Och andra sekunden kommer jag fram till att om jag bara ger det typ tre månader så.. blir det bra.
Och ikväll lärde Dana mig att det tydligen är värre att vara den som krossar är att vara den som blir krossad. Fast jag betvivlar det. Jag tror inte riktigt att man tänker lika mycket när man är den som krossar.
Hursomhelst så vill jag inte att du mår dåligt. Jag är ju bara inte redo, mogen, för dig med någon annan. Och jag är verkligen så himla glad att vi träffades. Vem hade jag varit om vi inte träffats? Om jag inte hade insett att jag ville till Arvika där i eftermiddagssolen på parkeringen i Hultsfred. Om inte Felix hade gett dig den där biljetten. Om ni hade slått ner tältet fem meter längre bort. Som sagt, väldigt, väldigt glad att vi träffades. Trots att jag ville strypa Anna när hon sa "det vill Sanne också" där på kvällen. Den elfte juli tvåtusensju. Trots att du inte var intresserad efter mitt första besök medans det enda jag kunde tänka på var dig och när vi skulle ses igen. Trots att jag fortfarande älskar dig. Trots att du är den första jag nånsin älskat på detta sätt. Så är jag glad att vi träffades, tacksam. Så otroligt tacksam.
Egentligen vet jag inte vad jag vill komma fram till, som vanligt, men det spelar ingen roll just idag. För detta är mitt.
Och jag vet att du är med honom nu. Och jag kan inte hjälpa att han är den enda jag hatar. Han och Hitler. Och jag tänker inte säga hans namn. Tänker inte tänka det. För varje gång jag hör det är det som om jag flyger bak, rakt in i en vägg och att du sen står och sparkar mig i magen, om och om och om igen.
Och ju mer jag hör Ansgar & Evelyne ju säkrare blir jag på att det handlar om oss. Som första gången jag lyssnade på den efter ja, den där dagen. I bussen i Spanien. Bredvid HP och jag grät. Tårarna rann och som så många gånger förr var det ingen som märkte nåt. Mitt hjärta slog sådär hårt som det har gjorde hela den senaste Örebro-vistelsen. Jag höll på att gå sönder. Precis vad jag tänkte och kände när du pratade med honom i tisdags. Jag trodde att jag skulle gå sönder. Men jag är fortfarande hel. Och du mår bra. Det viktigaste. "Du har tagit mig från kylan in. Från tysk hårdrock till Charles Valentine. I min bok är du för evigt Evelyne"

Nu är du fri.