ba-ba-badada
Jahapp. Nu har jag en aning tråkigt. Jag tycker synd om mig. Fast jag är otroligt stolt över mig som har varit och tränat idag! Och hann med en snabb uppdatering med Soffan. Hon tyckte att dagen varit konstig. Det tycker jag med. Liksom, vakna i Örebro, sitta och gråta till och från på tåget i tre timmar, komma till Göteborg där solen mötte mig och jag blev lugn och glad. Känslan stannade, sen hem och vända och åka och träna. Och nu sitter jag här.
Och svaret på frågan är, eller ja, tanken var att jag skulle lyckas fixa ett avslut. Avsluta sagan och sånt. Men jag skulle ju ljuga om jag inte sa att jag innerst inne hoppades. Det gjorde jag verkligen. Men det känns bra på nåt konstigt sätt. Så länge jag inte tänker och känner för mycket.
Och Linaste skulle kunna sätta på mig i nyktert tillstånd. Haha, där ser man.
Jag tycker verkligen om Örebro! :)
Och jag skrev verkligen hoppades. Åh, jag vill egentligen inte känna såhär men just nu gör det mig ganska glad! Dessutom är det sjukt vad min ipod (som jag nästan trampade sönder innan i stressen) tyckte om att spela fel låtar för mig innan. Jag kunde relatera till allt, hela tiden. Och just ja, jag satt ju bredvid han den där snubben från Lyxfällan på tåget. Spännande. Men jag tyckte inte om att det satte sig folk bredvid mig hela tiden. Fast jag struntade ganska mycket i dom. Undra hur man hade reagerat om man satte sig bredvid en suspekt människa som satt och grät hela tiden. Nu känner jag att det är dags att sluta tänka. Annars kommer jag inte må som jag gör nu!
Och svaret på frågan är, eller ja, tanken var att jag skulle lyckas fixa ett avslut. Avsluta sagan och sånt. Men jag skulle ju ljuga om jag inte sa att jag innerst inne hoppades. Det gjorde jag verkligen. Men det känns bra på nåt konstigt sätt. Så länge jag inte tänker och känner för mycket.
Och Linaste skulle kunna sätta på mig i nyktert tillstånd. Haha, där ser man.
Jag tycker verkligen om Örebro! :)
Och jag skrev verkligen hoppades. Åh, jag vill egentligen inte känna såhär men just nu gör det mig ganska glad! Dessutom är det sjukt vad min ipod (som jag nästan trampade sönder innan i stressen) tyckte om att spela fel låtar för mig innan. Jag kunde relatera till allt, hela tiden. Och just ja, jag satt ju bredvid han den där snubben från Lyxfällan på tåget. Spännande. Men jag tyckte inte om att det satte sig folk bredvid mig hela tiden. Fast jag struntade ganska mycket i dom. Undra hur man hade reagerat om man satte sig bredvid en suspekt människa som satt och grät hela tiden. Nu känner jag att det är dags att sluta tänka. Annars kommer jag inte må som jag gör nu!
Kommentarer
Trackback